När mörkret började lägga sig på KohLanta vaknade syrsorna, grodorna och min dotter till liv. Efter att hela dagen levt sida vid sida (Nora och jag alltså, inte grodorna och syrsorna) i var sin hängmatta, eller snorklande i havet i gemensam stillhet, kom hon på kvällarna igång. Hon pratade, pratade och pratade lite till. Om högt och lågt, drömmar, minnen och så vidare. Och precis det jag hade hoppats på, att vi skulle mötas på flera plan, det skedde. Att vi möttes i stillhet men också i samtalet.Det är ju det möten mellan oss människor handlar om, att se varandra i nya perspektiv och vinklar. Och ibland måste vi byta miljö för att få till det. Sen behöver inte miljön vara så exotisk som en öde strand på andra sidan jordklotet, ibland räcker det faktiskt att mötas utanför sin normala komfort zon. Utanför hemmet eller kontoret, det är ofta då det NYA mötet med någon VÄLKÄND händer.
Själv har jag hittat en ny vän i min tonåriga dotter och det är för mig högsta vinsten.
