Jag drömmer om de städer som tyngs av historia, vars åldrande byggnader rotar dem, ger dem pondus och kraft. Och jag drömmer om städer med skyskrapor som sträcker sig mot skyarna liksom små barn sträcker sig för att visa sig stora, som står på tå för att nå och som huxflux blivit längst i klassen utan att ha märkt det själva.
Men det är tunnelbanesystemen som jag verkligen längtar till i de där större städerna. Det där magiska stället där man går ner i ett hål i marken och kommer upp ur ett helt annat, på en helt annan plats med helt andra förutsättningar och en massa nya möjligheter.
Och det är där, nere i håligheterna under staden, där man verkligen lär känna en stad.
I tunnelbanan kan man flukta fritt på människorna som man annars rusar förbi på gatan. Människor vars ansikten där uppe i verkliga världen, smälter ihop till ett endaste virrvarr.
Människorna är de som sätter staden i perspektiv. De definierar den genom sitt varande. Mer än vad byggnaderna runt omkring dem gör. Utan människor att befolka dem hade alla stadens byggnader bara varit tomma skal, och det är ju vad människor gör innanför skalen, som gör byggnaderna viktiga.
I tunnelbanan rör sig de allra flesta människor som bebor större städer. Där svär de över varandra, över att stå och trängas i morgonrusningen och tvingas dela samma unkna luft i samma trånga utrymme.
I tunnelbanan är det fritt fram att fantisera om dem allihop, stadens människor. Om vilka byggnader de sitter i när de arbetar. Vart de går och äter sin lunch. Eller att fundera på var de bor, vilken del av staden som de kallar hemma och om någon väntar på dem där. Där sitter de axel mot axel efter en lång dags arbete, med matkassar i knäna och funderar över kvällens måltid och vad de ska göra i helgen.
Och i tunnelbanan möts de sen igen sena kvällar, rusiga och glada efter att ha varit på krogen eller teatern eller efter att ha picknickat i en park med goda vänner.
När jag nyligen besökte Stockholm åkte jag tunnelbana med två små pojkar. De förstod tjusningen. Barnen förstod också när de satte sig mitt emot de där okända vuxna människorna, att dessa inte hade något särskilt för sig, att detta var en möjlighet. Att detta var ett sådant där tillfälle när de vuxna mitt emot inte kunde avfärda dem med att de var på väg någonstans i hast, eller var upptagna med att prata med en annan vuxen, eller lagade mat, eller dammsög. Så pojkarna konverserade dem artigt, intervjuade dem. De vuxna svarade och log, ställde motfrågor och filosoferade. Och helt plötsligt hade ett möte uppstått, mellan främlingar av olika bakgrund och åldrar, med olika mål med sin resa, som inte hade annat gemensamt än att de åkte tunnelbana. Trodde de.
Till iPhone finns flera bra tunnelbaneappar:
New York
London
Paris
Stockholm
Eller om man vill ha en databas med tunnelbanenäten i världens största städer så hittar man den HÄR .
Trevlig resa!
//Sofie i Malmö
Paris
