Helgen var minutiöst planerad, vi hade mycket att hinna med. Men någon timme varje eftermiddag lämnade vi fri. För att kunna spontanmysa över en öl på en pub. Så där som man ska göra i London.
Men vi grämde oss lite grand båda två, av att minnet svek oss.
Minnet jag försökte friska upp var av en pub som jag välvilligt släpats med på av en kollega mellan hotellvisningar under ett studiebesök i London några år tidigare. Kollegan var en sådan där klurig en, som vi alla kan ha användning för ibland, som kan mycket om det mesta och nästan alltid kan någonting mycket om någonting mera än vad man tidigare kunnat ana.
En sån som man gärna låter sig dras med på äventyr av.
Så vi hamnade på en pub med hederlig gammal heltäckningsmatta, trånga små bord, skinnklädda svängda och väggfasta soffor, paraplyställ i mässing, förgyllda änglastatyer i taket, kloka ord på griffeltavlor, och ovanligt vackra sirligt dekorerade fönsterglas och speglar. Och det var just dessa fönsterglas och speglar som utmärkte puben, för dessa sades vara de enda av sitt slag som överlevt bombningarna av London under andra världskriget.
Det kändes precis som det ska kännas att vara i London när vi trängdes där i baren på puben. Lite stökigt och trångt, men mycket vänlig, gemytligt och avslappnat.
Jag vet att jag tänkte att jag skulle försöka minnas denna pub så att jag kunde återvända dit med min man en dag. Men på vägen där ifrån var kollegorna och jag fullt upptagna med att prata och skratta i mun på varandra så jag la varken märke till vilken gata vi var på eller vad puben hette.
Min man å sin sida har också en klurig kollega, som har spenderat stora delar av sina semestrar på att utforska Londons pubar. Han hade rekommenderat en fin gammal pub, med precis rätt stämning, som tydligen skulle vara en av de äldsta pubarna i stan. Skulle vi bara gå på en pub så skulle vi gå på denna. Givetvis hade han inte lagt på minnet vad just denna pub hette.
Men när vi stod utanför vårt hotell och pratade pubar, min man och jag, och beklagade oss över våra slarvliga sätt och dåliga minnen, så tittade vi tvärs över gatan varpå jag såg ett ljus gå upp för min man. För där låg en pub, en vacker gammal pub med sirligt dekorerade fönsterrutor som hette något som verkade honom bekant. Och när vi klev in genom dörren kände jag genast igen mig, det var hit jag velat återkomma.
Tänk att båda våra kluriga kollegor kunde klura så lika.
//Sofie i Malmö
P.S. Puben heter The Salisbury och ligger på St Martins Lane
